Charlie

Hojojoj... Vad man blir sliten efter att ha åkt barkbåt i 2000 sjömil.

Jag satt å slösurfa på internet när jag råkade glida inte på en tjeckisk kontaktsida för mjukdjur. Herre gud, i was in heaven! Jag trodde dom bara fanns i fantasin de webbsidorna!

Jag registrera mig där snabbt å lätt. Först talla jag på mig själv när jag tittade på de läckra amatörbilderna på allt från halvnakna uppstoppade tornfalkar från ryssland till trasdockor i Wien!

En karta rohypnol senare så kunde jag lugna mig å söka efter min kärlek!

Jag leta å leta, till slut var hon där på bild. En lite voodoodocka från Haiti! Jag fråga direkt om vi skulle ses. Jo visst sa hon( de e ju inte många som kan motså min lurviga svans).

Så efter att hon övertalat mig i sådär 7 sekunder så bestämde jag mig för att åka till henne.

Men då insåg jag mina svårigheter i livet... Att de e ju fan ingen som säljer en flygbiljett till en 54årig prärievarg!

Jaja.. då får jag väl ta mig dit på nått annat sätt... Efter att ha haft möte med alla mina personligheter så såg jag ingen annan utväg än att bygga mig en barkbåt. Och ett segel av ett par kalsonger jag stjält på stinsvägen... ojojoj rena spinakern!

Sixten slängde snabbt i hop min båt efter ritningarna jag gav han, jag blev en båt rikare och han en flaska finsk hembränt, som jag vann på en maskeradtävling i Åbo -84.

Sjösatte den i Hörtehamn.

Så nu 5 veckor å 320 burkar med persikohalvor senare så har jag lärt mig några få saker...
Lita aldrig på kärringar... Och att jag får rejäla flytningar av konserverade persikor.

Okej. Anledningen till att jag inte skrivit något sedan jul är följande: Tidigt på nyårdagen vaknade jag på baksätet i en Fiat Uno på väg mot Berlin, bunden från svans till nos. Av svettdoften att döma tog jag för givet att jag var hemma hos Sixten Wickman igen, men så var inte fallet.

När jag såg dom två orakade männen i framsätet trodde jag först att det hade med den lilla skiten Evil Charlie att göra, men han har varken viljestyrka, kulor eller kapacitet att genomföra något sånt där.
Istället var det den tyska sektledaren Hans-Jürgen Sweinsteiger som tyckte det var dags för mej att betala min 14 år gamla pokerskuld på 154 kronor. Men jag har som princip att aldrig betala skulder. Den enda skuld jag någonsin betalat var en oskuld i Lichtenstein 1968. 100 spänn fick hon. Det var mycket pengar på den tiden.

Männen tog mej till en liten lägenhet där Sweinsteiger satt i en ful röd manchestersoffa och rökte cigarr.
Han hade fortfarande en lapp för det vänstra ögat, det har han haft så länge jag minns. Han synade mej upp och ner, och jag tror han väste ur sej något om pengarna jag var skyldig. Jag pratar många språk flytande, men tyska har jag av ren princip aldrig lärt mej. Så jag växlade hela tiden mellan hundvalpsleénde och hånflin. Tyskar gillar inte sånt har jag hört, det förvirrar dom något fruktansvärt. Och det stämde. Alla tre började gorma slagord till varandra, och dom två hejdukarna pekade frenetiskt mot mej. Detta gjorde mej väldigt irriterad (det är fult att peka), så jag slutade. Istället började jag kissa på mattan. Inte av rädsla.
Jag behövde bara kissa helt enkelt. Tydligen gillar inte heller tyskar att man kissar på deras mattor,
och det sista jag minns var ett slag i nacken, och allt svartnade.
 

När jag åter igen vaknade låg jag bunden inuti en tvättmaskin. Och där låg jag tills i förrgår när dom släppte ut mej. Dom behövde väl tvätta trodde jag. Men dom sa att någon svensk hade betalt min skuld, och att jag skulle lämna landet omedelbart och aldrig mer återvända.

Men jag och Hasse tänker åka dit redan på måndag. Bara för att jävlas. Och för att sno tillbaks mina pengar.

I alla fall. Jag liftade med en flakmoped till centralstationen i Berlin. Där fick jag den briljanta idén att krypa upp i en sovande gravid dansk kvinna som skulle ta tåget till Köpenhamn morgonen därpå (snacka om fult barn, det rödhåriga anlaget syntes redan). Jag ålade mej ut när hon gick på toaletten i sin villa hemma i utkanten av Köpenhamn. Hon blev nog lite paff när jag gled ut ur hennes varma sköte. Tydligen förväntade hon sej inte att föda förrän om ett par månader. Och hon trodde nog inte att barnet skulle se ut som jag när det väl var dags. Kunde inte låta bli att kläcka ur mej ett "Heeeere's Charlie!" när jag låg där med munnen full av könshår på det nystädade blanka kakelgolvet. Jag tackade för liften och hoppade sen på första bästa tåg hem. Och här sitter jag nu. Slutet gött, allting gött!

Man måste ju se humorn i det, det har jag alltid sagt. Fast jag har sagt så mycket.

Nu ska jag äta en hel paket Frolic utan att få skuldkänslor. Vi hörs.